På riksstämman 1964 klubbar man igenom ett förslag som har skissats fram av en ung västgötsk SSU-ordförande. Han heter Ingvar Carlsson och har från partiets högkvarter på Sveavägen 68 deltagit aktivt i utmaningarna på bostadsmarknaden.
Miljonprogrammet – som det av naturliga skäl ska komma att kallas – behövs utan tvekan. 50-talets rekordår har visserligen inneburit en byggboom, men också ett ökat tryck på städerna i form av inflyttning, invandring, större barnkullar och ungdomar som vill ha en egen bostad.
Bostadsnöden är mer skriande än någonsin. Vid 60-talets början bor 2,7 miljoner svenskar i städer och det saknas 300 000 lägenheter.
Och det tycks bara bli värre, noterar den 29-årige Ingvar Carlsson – själv inflyttad från Borås till en Riksbyggen-lägenhet i Tyresö 1958.
Ett halvt sekel senare, i samband med Riksbyggens 80-årsjubileum, ska han minnas att ”inneboendeeländet”, som han kallar det, märktes i hans egen vardag:
– Problemet var inte längre bort än vår egen förbundsexpedition. Där jobbade många, speciellt ungdomar som hade flyttat till Stockholm, men inte kunde hitta en egen lägenhet. Vi insåg att det krävdes en enorm insats för att få fram nödvändigt kapital, material och arbetskraft.
Den goda nyheten var att slantar inte saknades. Till en början hade Riksbyggens vd Erik Severin tvingats ägna merparten av sin arbetstid till att ringa runt till banker och tigga krediter. Speciellt om projekten låg norr om Gävle, då var det nästan alltid nobben. Men när Gunnar Sträng, partikamrat och finansminister, lade in 300 miljoner kronor extra i sin nådiga lunta, lossnade det rejält.
På bara två veckor frigjordes 1,3 miljarder kronor i lån från Riksbanken, pengar som var öronmärkta för byggnation. Lägg därtill pensionspengar ur de så kallade AP-fonderna och plötsligt upplevde byggbranschen – och inte minst Riksbyggen – en medvind av sällan skådat slag.
Samtidigt som omvärlden knackade på i form av rymdfärder, Vietnamkrig och Beatleshysteri, försågs det blågula folkhemmet på rekordtid med drygt 100 000 nya lägenheter om året. Till och med mer än vad miljonprogrammet utlovade, alltså.
60-talets stora nyhet i byggbranschen var standardisering och Riksbyggen visade att det gick att skapa billiga och bra hus genom att tänka smart och rationellt.
Målet var att en tvårumslägenhet inte skulle kosta mer att bo i än en femtedel av vad en fabriksarbetare tjänar. Det gick tack vare nya maskiner och genom att låta bygga många av husets delar i fabriker och inte på plats.
På lastbilar anlände färdiga tak och väggar, ungefär som en gigantisk byggsats – en idé som låg i tiden. En viss Ingvar Kamprad saluförde liknande gör-det-själv-paket i miniformat i sin nystartade möbelbutik i Kungens Kurva utanför Stockholm.
Dessutom har staten nu fastställt standardmått, så att alla dörrar är lika breda och alla köksbänkar lika höga. En annan norm säger att en familj på fyra personer bör ha tre rum och kök.
Men miljonprogrammet kommer också att handla om en särskild sorts stadsplanering. Mitt i bostadsområden byggs in butiker, biografer, arbetsplatser och skolor, ja till och med kyrkor. Det finns ofta särskilda gångvägar för gående och bilvägar för bilar – och de korsar sällan varandra.
De flesta är överens om att miljonprogrammet är en nödvändighet för Sveriges utveckling till ett av världens rikaste och mest jämlika länder.
– Alla andra bara gnällde över bostadsbristen. Vi byggde, säger Ingvar Carlsson och framhåller Riksbyggens viktiga roll i denna kraftansamling.
– För oss som regering var det viktigt att skapa större ekonomisk rättvisa mellan olika boendeformer och i det blev Riksbyggen en mycket viktig spelare. Tillsammans med HSB stod Riksbyggen för en tredjedel av alla nya lägenheter. Även om förhandlingarna ibland var hårda litade vi fullständigt på varandra.
I detta samarbete uppstod nya bostadsrättsföreningar inte bara i storstäderna, utan även i mindre orter som Karlshamn och Grums. Vid slutet av 60-talet var Riksbyggens orderbok fylld till bristningsgränsen.
Mitt i det snabba och effektiva, skapades också små mönstersamhällen, där Riksbyggens arkitekter gjorde avtryck.
Det menade inte minst kommunikationsminister Olof Palme, som vid ett tal i Norrköping 1967 profetiskt konstaterade att Riksbyggen skulle vara ett framtidsföretag även den dagen företaget fyllde 50:
”Ty Riksbyggen visar ett medvetande om att det inte bara är hus att bo i som man uppför, utan att det främst gäller att bygga ett samhälle.”
Mindre bråk med egen tvättmaskin
”Vem har inte tagit bort luddet i tvättmaskinen?” ”Vem har ställt en gammal trasig moped mitt i källargången, så att jag inte kan komma förbi med barnvagnen?”
60-talet präglades inte bara av protester mot Vietnamkrig, kolonialism och rivningar av Stockholms stadskärna. Det fanns också mindre frågor som engagerade starkt.
När människor började bo tätare uppstod också större slitningar. I tvättstugan, till exempel, där många skulle samsas om tiderna. Eller i trappuppgångarna, som ibland var enda stället att placera en trehjuling eller en fåtölj på väg att slängas.
Riksbyggen insåg tidigt att både trivsel och gemenskap blir bättre om de boende också får göra egna val. Sätta in sin egen tvättmaskin i badrummet, till exempel. Eller få plats med skidor, vinterdäck och avlagda kläder i ett eget och väl tilltaget förrådsutrymme i källaren.
1964 presenteras därför ”Bostad-70-tal” – en ny norm för våtutrymmen och förråd. Vid en utställning på Skansen kunde man beskåda ”framtidens lägenhet”, en fyrarummare på 100 kvadrat där ena sovrummet enkelt kunde delas vid behov.
Det fanns en klädkammare dit dagsljuset nådde, en liten toalett och ett stort badrum med bidé, badkar, separat dusch och plats för toalettbord.
Visserligen förverkligades detta mönsterhem till fullo enbart i kvarteret Kristallen i Luleå. Men idéerna sjösattes och skulle segla mot framtiden, precis som namnet ”Bostad 70-tal” avser.
Jimi Hendrix rumsterar om
Natten till den 4 januari 1968 slog gitarristen Jimi Hendrix sönder sitt rum på hotell Opalen i Göteborg, greps av polis och fick sova ruset av sig i fyllecell.
Tyckte han inte om inredningen?
Nja, det var nog knappast anledningen. Faktum var att både Hendrix svit och övriga rum hyllats för sin enkla elegans.
Ett verk av Riksbyggen, det också.
Opalen byggdes visserligen av AB Göteborgshotell, men det var Riksbyggens arkitektkontor som fick beställaren Resos uppdrag att svara för ritningarna. Hotellet skulle, förutom att rymma drygt 200 rum, ha en generöst tilltagen restaurang och festvåning. Plus uppfylla myndigheternas krav på parkeringsplatser och trafikplanering.
Arkitekten Henning Orlando pusslade med tårtbitar när han insåg att en böljande form kunde vara lösningen. Byggnaden blev mer levande på det viset. Korridorerna kändes kortare. Rummen mer unika.
Men det var ändå hans kollega, inredningsarkitekten Folke Sundberg, som efteråt fick mest beröm. Han bollade med olika trämaterial och fastnade för lönn i enkelrummen, mahogny i dubbelrummen och ek i sviterna. Omdömet blev att Riksbyggen hade skapat ett hotell som var ”fritt från publikfrieri och tillgjordhet”.
Riksbyggens arkitekter fick också förtroendet att ta sig an en hel stadsdel i Göteborg. De första delarna av Masthugget uppfördes på 1870-talet och var i behov av upprustning. 90 procent hade dass på gården. Nu revs rubbet och ersattes med 1 400 nybyggda lägenheter som – helt i tidens anda – fick sällskap av butiker, lekplatser, skolor, daghem och restauranger. En fiffig arkitektur med husen i vinklar skapade fickor för lä och sol.
