Efter miljonprojekt och högkonjunktur har byggnationsklimatet gått in i ett nytt skede. Ungdomspuckeln är över, invandringen minskar och människor börjar för första gången flytta ut från tätorterna.
På flera ställen avstannar byggnationen tvärt, flera projekt skrinläggs mitt i processen. Lägenheter, som så länge varit en bristvara, står tomma lite här och var.
Den socialdemokratiska hegemonin bryts dessutom för första gången på 44 år. Riksbyggen, som spirat ur arbetarrörelsen, får nu möta en borgerlig bostadsminister, Birgit Friggebo (fp), som inte har samma känsla för det kooperativa. Många år senare ska hon karaktärisera parternas relation som ”rätt anonym”.
Ännu tuffare att tackla är oljekrisen som fördyrar både byggmaterial och eldningsolja. Dessutom råder svår inflation, 70-talet är på det hela taget ett decennium, där egentligen bara den svenska musikindustrin går riktigt bra. Staten och kapitalet sitter möjligen i samma båt - som den nyfödda proggen sjunger - men har också en gemensam storm att försöka rida ut.
Som ofta föder dock motgång även nytänkande. Alla dessa svårigheter tvingar Riksbyggens att slipa sina vapen. Lösningen blir att istället satsa småskaligt och energisnålt. Det här är en tid av nytänkande både när det gäller arkitektur, material och tekniska lösningar.
I oljekrisens spår har den gryende miljörörelsen tagit fart på allvar. Redan 1963 har Rachel Carsons ”Tyst vår” översatts till svenska, men nu ansluter sig allt fler till synen att samhällsutveckling, inte minst byggande, måste ske i samklang med naturen.
För Riksbyggen betyder det att arkitektkontoret inte bara får nya utmaningar när det gäller uppvärmning och isolering, utan även i hur uteplatser och innergårdar utformas.
Allting blir mindre grått, mera grönt. Gemensamma lokaler som skolor och dagis designas för att om kvällarna kunna användas för föreningar och idrottsklubbar. Källare ersätts med separata små utbyggnader för tvätt och hobby.
Rent allmänt innebär 70-talet också höjd kritik mot gamla, lite stelbenta byggnormer. Nu börjar människor, främst unga som inspirerade av miljö- och vänsterrörelsen, att ockupera rivningshotade fastigheter.
Och även om varken landshövdingehusen i Göteborg och kvarteret Mullvaden i Stockholm slipper undan grävskoporna, har ett nytt tänkande insmugit sig. Varför göra ännu en omskakande rivning à la Klarakvarteren, när innerstaden istället kan saneras och renoveras? Det som tidigare varit slum upphöjs till historiskt arv.
Oljekris och färre bad
I oktober 1973 hamnar Israel i krig med Egypten och Syrien, president Nixon utlovar omedelbart militärt bistånd och de oljeproducerande nationerna svarar med att dels stoppa alla leveranser till USA, dels dubbla fatpriset på råolja.
Oljekrisen är ett faktum och ingen kommer undan följderna - allra minst Riksbyggen.
Redan 1951 har man visserligen antagit ett program om ”värmekontroll”, men det är först nu som energifrågan på allvar hamnar i fokus. När priset på eldningsolja och fjärrvärme plötsligt skjuter i taket, måste alla hjälpas åt att spara. Det sker genom att de boende uppmanas att frivilligt skruva ner temperaturen i sina lägenheter några grader, hålla trappdörrar stängda och ta färre varma bad.
Men det innebär också att byggandet tappar fart och delvis byter ansikte. Få törs längre satsa på gigantiska projekt à la Södra Guldheden i Göteborg (335 lägenheter) eller Nacksta i Sundsvall (1 880 lägenheter). Istället satsas på småskaligare byggen som flerfamiljshus, radhus och kedjehus.
Bygger man tätt och smart, sparar det dessutom också energi. 1979 slår Riksbyggen fast ett omfattande energiprogram som på kort tid får en tredjedel av energikostnaderna att försvinna - enbart genom isolering av vindar och bättre tätning av dörrar och fönster.
Fast i bostadsrättsföreningen Tuvehus 6 i Göteborg sparas det ännu mer. Ordföranden Lars-Göran Larsson jobbar på Göteborgs Energi och lyckas tack vare sitt fackkunnande och lyhörda medlemmar sänka det årliga inköpet av eldningsolja från 1200 kubik per år till 700.
– Vi började med att sätta in termostater, följt av varmvattenmätare, tilläggsisolering av fasaderna, treglasfönster, energisnålare fläktar på taket, inköp av ved och – med tiden – inglasade balkonger och LED-lampor som styrs av rörelsedetektorer. Ett bra exempel på att man kan modernisera även gamla hus, berättar Lars-Göran Larsson.
Gungor och karuseller
Det sägs att det man förlorar på gungorna, vinner man på karusellerna. I Riksbyggens fall är det precis tvärtom. Efter att i flera år studerat lekplatsernas utformning, kommer man fram till att farligheter som karuseller ska skrotas, järnet i klätterställningar ersättas med trä och gungorna gärna bli fler, om de bara byggs på sand istället för asfalt.
Detsamma gäller synen på bilarna, som under en tid nästan betraktats som heliga. Varför ska trafiken nödvändigtvis gå precis runt knuten, när barn bevisligen är mjuka och avgaser tunga av bly? Varför inte lägga parkeringsplatserna en bit bort, kanske rent av under jord, och istället bygga gångvägar och cykelbanor? Samtidigt ska ingen ha längre än 200 meter till sin bil.
På det hela taget föds det inom Riksbyggen ett nytänkande när det gäller trivseln u t a n f ö r själva bostaden; en ökad insikt om att människor ofta mår som de bor. Är utemiljön luftig, solig och trevlig och inbjuder till fika och samtal, ökar också det allmänna välmåendet.
Kritik framförs mot att miljonprogrammet kanske blev för stelbent och monotont. Nu är det dags att återigen prata estetik, former och färger. Riksbyggens arkitekter får friare händer och resultatet låter inte vänta på sig.
De hus som tar form under 70-talet präglas av större variation och fantasi, samtidigt som innergårdar och uteplatser får mera gräs, buskar, rutschkanor, cykelställ och fikabord.
